Jag som stöddig 13-åring med 18 levda år på jorden

I all min glans skulle jag besvara min kära mor som jag konfronterat med att kunna läsa av hennes tonläge då hon är smått irriterad. En rejäl harkling och följande kommentar kläcks av mig:
- Jag borde ju ha lärt mig att läsa av dig efter att ha levt med dig i 13 år.

Det finns några alternativ till varför jag lyckades säga fel antal levnadsår på jorden.
1. Man är inte äldre än man känner sig. Men jag har månadsvisa ålderskriser, så det finns ingen chans att det är rätt alternativ. Min senaste hade jag häromdagen då jag insett att jag har jobbat mer än tre år på Bokia.
2. Jag är skitdålig på matte. Kan stämma, men att addera och subtrahera fem brukar jag vanligtvis lyckas med, även enligt mattelärare.
3. Jag pratar fortare än jag hinner tänka. Tycker visserligen själv att jag ibland påminner om en nyvaken norrlänning i talhastigheten, men kan vara sanning.
4. Jag är trött. Sex timmars nattsömn och en viss oro över dagen verkar vara en relativt bra ursäkt.
5. Språksvårigheter. Kanske kan inte mig svenska ordentlig och därför ihopblanda siffror?
6. Mitt undermedvetna räknar bort den sammanlagda tiden ej närvarande. Inte troligt att jag varit fysiskt borta i fem år, mentalt har jag möjligtvis en tendens att gå vilse. Får ringa Freud och kolla läget.